Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Spädbarnsdöd’ Category

Jaha så står vi nu inför vecka 12 och vi kan dessvärre inte flytta hem ännu…inte helt oväntat men trots det såååå jobbigt! Det mesta har fått göras mer grundligt än tänkt och det har dragit ut på tiden. Här följer en liten dokumentation i bilder från nedervåningens totaltenovering av främst arbetsrummet.

Väggen mellan köket och arbetsrummet har rivits och soffan fick snällt stå kvar för att tas ut utan att krångla med smala dörröppningar.

Spån så långt ögat kunnat nå har det varit….dels i golvet men även i taket. I en snabb överslagsberäkning bestämde vi oss för en sugbil framför att handskotta allt. Dyrt med trots det värt pengarna i slutändan.

Här den gamla trossbotten som revs bort för att komma åt att lägga fuktspärr under…samt att rensa bort en del bråte och sätta extra stöttning av bärlinan.

Nere i grunden med trampat jordgolv…

Ny trossbotten, nyreglat och isolering på G!

Golvspånskivor lagda för golvärme…det går frammåt 🙂

Lilla toaletten har fått ett uppbilat golv…nu ska stammen bytas ut och resten av ledningarna dras om.

Oj, det blev mycket bilder! Jag ska lägga upp lite bilder på köket i nästa inlägg…hoppas komma igång med bloggandet igen efter det totala stiljtet. Energin har inte funnits där för att orka dela med mig av vad som händer. All tid har gått till att fixa vardagen och jobbet. Just nu är det otroligt mycket på G på jobbet som tar tid…”perfekt” timing med renoveringsprojektet hemma. Vårt nya mål är i alla fall att få komma hem till Påsk vilket känns som en viktig tidpunkt för oss då det var ett år sedan på Skärtorsdagen som vi hade vår minnesstund med vår lilla ängel Erik hemma i huset. Ett år sedan vår ängel föddes och gick bort… känns overkligt! Mer om detta vid ett annat tillfälle.

Är just nu på väg till England, men ska verkligen försöka uppdatera med lite bilder på köket också 😉

Stora kraaaaaaaaaaaamar,
Yllenystanet

Annonser

Read Full Post »

Som jag förutspådde i helgen så blev hela familjen ordentligt förkylda. Idag har jag en fruktansvärd basröst med en snorig överton. Ingen kände igen mig över telefonen. Vi får se om jag blir tvungen att stanna hemma imorgon med lillbusen. Även om han snorar så har han en oändlig energi, vilket känns såååå jobbigt dagar som denna då man själv är hängig, det trycker på från bihålorna och näsan känns som att den ska ramla av efter allt snytande.

Allhelgona, en speciell dag/helg för alla våra älskade änglar. Vi behöver visserligen inte en speciel dag för att hedra våra änglar. De är en del av våra liv lika mycket som de älskade vi har runt om oss. I helgen tände vi dock extra mycket ljus och pratade lite extra mycket med de vi inte ser men känner runt om oss. En hel del tårar blev det och jag tog mig för att börja sammanställa alla bilder från graviditeten fram till det att vi spred askan i havet. Att se alla bilder från ett så kort litet liv känns overkligt. Tänk att jag hållt honom i mina armar…jag kan fortfarande känna hans sparkar i magen, men jag kan inte förstå att jag ganska nyligen var höggravid men inte har honom här… Hur många gånger jag än tittar på bilderna är det svårt att förstå vad vi varit med om.  För storebror blir det bra att kunna plocka fram fotoboken och kunna bläddra själv.

Vyssa, lilla ängel, lull.
Det är ingen fara.
Världen väntar för
din skull.
Vila stilla bara.

 

Read Full Post »

Månaderna sedan vår son föddes och blev en liten ängel försvinner i rasande takt. Ibland känns det inte som att det inte alls har hänt, att jag aldrig var gravid…men de kvarvarande gravidkilorna skvallrar och ärren på magen kommer förbli där likväl ärret i hjärtat. Vi har sakteligen lärt oss leva med förlusten även om vi ofta gråter en skvätt när vi tänker på honom och frågar oss hur han hade varit idag…hur hade bröderna interagerat med varandra och hur hade han sett ut? Det går inte en dag utan att vi tänker på honom och på något sätt pratar om honom.  Hade han levt skulle han ha varit sex månader nu…

För ett tag sedan vann jag en underbar marschallhållare hos Anna på Rosverkstan. På en gång när jag såg denna insåg jag att den hade sin självklara plats. Vid strandkanten vid havet där både vår son och hans farfar ligger strödda. Ett ljus med hjärta vid strandkanten att lysa upp vägen hem för dem.

Tomten äger min man och drömmen är att någon gång möjligen få bygga vårt hus från grunden med denna underbara utsikt över havsviken. Då skulle vi även vara nära våra älskade änglar.

I helgens finväder fick jag äntligen möjlighet att sätta upp marschallhållaren och det här blev resultatet:

Naturligtvis vill Alfons vara med på bild…en liten linslus är han. Han vill alltid vara med där det händer!


Och andra käkar hellre äpple!

Jag hoppas ni alla haft en underbar helg med härligt soliga höstdagar. Även om nätterna varit kalla med frost så har solen värmt upp under dagarna och gjort det riktigt behagligt mot husväggen.

Önskar er en skön start på veckan! Bara 10 veckor kvar till jul…
Kram Yllet

Read Full Post »

Jag önskar verkligen att dygnet hade fler timmar! Det finns så mycket jag skulle vilja pyssla vidare med samtidigt som jag vill spendera så mycket tid som möjligt med vår kära son och min älskade man. Vi vet att vi inte får ta varandra förgivna, utan uppskatta och göra det bästa av varje dag tillsammans. Tiden kommer aldrig tillbaka senare… man vet aldrig vad som händer imorgon. Krasst men sant!

Sommaren har trots att jag varit mycket ledig varit alldeles för kort! Det har funnits så mycket sorg att bearbeta och så många steg att våga ta sig igenom för att återgå till det normala igen. På ytan ser vi väldigt normala ut, men på insidan gömmer sig fortfarande många tårar och en oerhörd tomhet. Kroppen har långsamt återgått till normal funktion. Hjärnan börjar hänga med igen och hormonerna som härjat villt i kroppen börjar återfå balans. Men än finns det så många tankar…tänk om…

För att ge vår lilla Erik ”hans” plats i trädgården har vi planterat en Magnolia, en Leonard Messel som blommar tidigt på våren då Erik föddes och blev vår lilla ängel. Vi har även installerat en liten lykta intill ett fågelbad som kan fyllas med lite havsvatten från fjärden. På så vis har vi även en liten del av honom nära. Han finns numera i havet och vakar över oss.

Eriks lilla Magnolia

Med hösten i hasorna försöker vi blicka frammåt. Vi längtar efter att få försöka igen och få syskon till våra barn. Under tiden ska vi fortsätta att skapa vårt hem med kärlek och tacksamhet över det vi har.
Carpe diem!

Read Full Post »

Idag är det två månader sedan vår son Erik föddes… och dog.

Visserligen fick läkarna igång hans lilla hjärta igen, men syrebristen hade redan tagit hans själ. Ett sista försök gjordes på kylbädd för att se om hans hjärna mirakulöst skulle kunna reparera sig själv. Själen ville dock inte återvända och ganska precis ett dygn senare blev han officiellt en liten ängel.

Ute regnar det och är grått idag, precis som det känns inombords. Vi slängs mellan hopp om framtiden, den korrekta väluppfostrade bilden av att vi trots allt haft tur och saknaden, sorgen efter vår lilla pojke som aldrig fick se världen.
Den sorg vi känner är obeskrivlig och den tar tid att bearbeta och lära sig leva med. Det är nog svårt för andra att förstå som inte själva upplevt tragedin att förlora ett barn, ett liv som man närt med all den kärlek man kan uppbringa till någon man ännu inte lärt känna. Ett litet liv som är så efterlängtat!

Vi är inte ensamma…enligt Spädbarnsfonden dör omkring 700 spädbarn varje år i Sverige. Siffran låter obeskrivligt hög. Det föds dock kring 100 000 barn i Sverige varje år vilket innebär att det är 0,007% som inte får uppleva livet. 7 promille! Men för oss som drabbas är statistik bara ett bevis på hur orättvist livet kan vara.

Det som bara händer andra, händer plötslig en själv.

Fick Marcus Birros bok ”Svarta vykort” av en vän på brevlådan igår. Jag läser den och känner igen mig i orden som står där, trots att omständigheterna inte går att jämföra. Jag tror att skrivandet kan hjälpa läkandet och därför väljer även jag att dela med mig av min erfarenhet här och framöver. Vi har varit öppna med vad som hänt redan från början för att dels hjälpa oss själva men även andra att våga prata med oss om det.

Har man gått och burit ett friskt barn i nio månader så tror man inte att det ska kunna hända något. Alla planer, förväntningar och all den kärlek man bär på förvandlas på ett ögonblick till plågsamma erinnringar om det vi skulle ha haft…

Read Full Post »